Den första solstrålen är en liten saga jag hittade på.
Den första solstrålen
Det var en gång i tiden en solstråle
Till vem solen en gång befallde:
"Lyser för jorden,
så att det kan komma till hennes dag!
Ingen har vaknat där nere än!
Bara kyla, regn och natt.”
Solstrålen, påfallande liten,
Lysande som varmt solsken.
Han blev starkare med tiden
Stor, ljus, varm och bred.
Men vad han än gjorde så hände ingenting
ingen han såg på jorden
Den vaknade och hälsade honom där,
På den där kalla, ensamma platsen.
Först verkade han väldigt mild, för att inte skrämma någon,
Ingen lät honom väcka dem.
Inget hände! Ilskan grep honom!
Han var ensam... Inget skulle gå bra...
I ilska brann jorden svart,
Inget liv han kände igen någonstans.
Besviken ville han försvinna
Där mötte han de fyra vindarna.
"Varför en liten solstråle vill du gå?
Vill du inte se livet uppstå?"
"Livet kommer inte ut för mig.
Jag känner mig som en ensam dåre
Att jag trodde att jag skulle finna glädje
När du tar emot min värme."
De fyra vindarna såg på honom:
"Du vet att livet inte kan uppstå,
när du får ditt solsken
På jorden kastar du helt ensam!
Vi sänder dig med vår välsignelse,
Vår vän det goda regnet."
Regnet öste ner över jorden,
Om och om igen.
Med en gnista av hopp just nu
kom solstrålen.
Efter en till synes oändlig tid
Var det då:
sköt upp ur marken som hälsning,
En grön, fräsch, livlig grodd.
Han hälsade efter en kort stund, full av vänlighet,
Solstrålen, med färgglada blommor.”
Ju mer glädje strålen kände,
Ju mer han värmde landet
så att man snart såg
Början på den första skogen.
Fler dikter om spel och poesi
Ursprungligen postat 2017-10-11 04:53:00.
Kort men riktigt snyggt! Tyvärr kan jag inte göra det 🙁
Tack! Jag är säker på att du har andra styrkor! 😉